.

---

Kalla mig gärna knäpp. Här sitter jag ensam i min säng klockan tre på natten och bloggar (?). Jo jag är nog lite småknäpp av mig. Men ibland börjar det klia häftigt i fingrarna och jag blir tvungen att skriva av mig lite.

Ikväll, eller kanske borde säga inatt, insåg jag något väldigt viktigt. Jag har haft vänner som kommit och gått i mitt liv, vissa som gått och som jag aldrig ser, vissa ser jag ofta. Men inatt träffade jag två vänner som kommit och gått i mitt liv. Två vänner som har stått mig väldigt nära och som alltid på något vänster får mig att le och må sådär löjligt bra. Det är två vänner som jag trodde hade gått, som jag trodde jag hade förlorat, men som kom igen.
Under de senaste månaderna har mitt liv förändrats radikalt på så många sätt. Och jag har vissa stunder då jag tänker tillbaka på hur mitt liv såg ut innan sommaren, hur annorlunda allt var då. Jag ser tillbaka och ler åt alla ljumma sommarkvällar fyllda med den där härliga känslan i magen, men jag ser också tillbaka och gråter åt att det aldrig kommer igen. Jag är absolut inte missnöjd med mitt liv idag, tvärt om, endå jag kan inte låta bli att sakna mitt gamla.
Det jag menar med det här är inte att man ska gråta över gammla sommarkvällar som aldrig mer kommer, utan le åt dom som varit och dom som komma skall. Tiden definerar oss, hur vi väljer att spendera den. Klockan tickar, tiden går. Sekundrar blir till minutrar som blir till timmar, dagar och år. Det jag menar med det här är att tiden kommer och går, liksom somrar, liksom vänner. Men det som verkligen betyder någonting - det består.