.

Försöker att hitta balansen. Hålla huvudet kallt.  Försöker att inte tänka så mycket. På allt. På dig. Men du rör om. Vår blir sommar, skola blir ledighet och plötsligt finns det alldeles för mycket tid att tänka. På det förflutna, på framtiden. På dig. Jag vet inte hur du gör. Du bara är. Ändå ställer du allt på sin spets. Rubbar balansen.

Igår cyklade jag hem under ett spöregn. Klockan var sent, himmlen svart och inte en människa var ute. Regnet studsade mot asfalten och trängde igenom varende lager tyg jag hade på kroppen. Mascaran rann och håret klistrade sig mot kinderna. Jag kunde svurit, kunde tyckt att livet var hemskt och orättvist. Jag kunde. Men jag gjorde inte det. Jag fortsatta bara cykla, och jag log. INte tänkte jag på att det regnar, att det blåser, att cykeln gnisslar och är alldeles för gammal. Jag tänkte bara på dig, och jag log.

2012. Tanken på honom rubbar inte längre min koncentration, vänder inte min värld uppochner och får inte mitt hjärta att slå ett extra slag. Att höra hans namn får inte längre världen att stanna. Att höra musik och se bilder får mig inte längre att minnas. För fyra månader sedan trodde jag att jag aldrig skulle glömma, och det har jag inte heller gjort. Men jag har gått vidare och lämnat alla dem där känslorna och all den där förrvirringen någonstans i 2011.

Jag är arg på dig för att du fortfarande hör av dig, frågar hur jag har det och hur jag mår. Men ännu argare är jag på mig själv som fortfarande blir lika glad varje gång. Och även om jag inte saknar dig, så känns det som att världen skulle rasa om du glömde mig.

Sommaren sprang iväg. Hösten försvann. Vintern kom. Jag bytte skola, hårgärg och mobilnummer. Köpte nya jeans och skor. Jag började ta bussen, istället för tåget. Lyssnade på ny musik och gick på nya fester med nya människor.  Och någonstans mitt ibland allt nytt, glömde jag bort att skriva. Det som jag älskar så mycket. Men nu har jag hittat tilbaka.

Jag tänker inte ljuga. Jag tänker inte säga att jag inte bryr mig, eller att jag inte tänker på dig längre. För att jag bryr mig. Och jag tänker på dig. Det bara är så. Hur mycket jag än kan intala mig själv att jag är över dig helt och hållet, så vet jag innerst inne att det inte är sant. Så jag tänker inte ljuga. Jag byr mig. Alldeles för mycket. Och jag tänker på dig. Alldeles för ofta.

Ännu en sommar har passerat, förmodligen den bästa, ännu ett år har gått, ännu en höst väntar, ännu en vinter och en vår. Och det ända jag kan tänka på när jag sparkar löv på vägen hem från skolan och undrar varför jag inte tog den varma jackan just idag, är dig. Det enda jag kan tänka på är hur jag lovade mig själv vid exakt samma tid förra året att som träden skulle tappa sina löv, graderna sjunka och sommar skulle bli vinter, som skulle blir vår och jag skulle glömma dig. Allt jag kan tänka på är dig. Och att jag misslyckats totalt med det där löftet.

Ibland vill jag bara ge upp allt som håller mig tillbaka, och fall handlöst, utan kontroll. Ibland är det läskigt hur lite tiden kan förändra vissa saker. Ibland är det läskigt hur vissa saker kan locka så innerligt att göra, fast man vet att man inte borde. Ibland kan det kännas som om det inte ens gått en dag, när det i själva verket gått tre år.

Jag tror ibland att livet är lite som en sån där mvg -uppsats i svenska. Man måste ha suddat några gånger innan man får tiil. Innan den blir helt perfekt. Felfri.
För nästan exakt ett år sedan gjorde jag ett val och började vandra på en ny väg. Idag står jag någonstans halvvägs på den. Vilsen. Med en borttappad dröm. Så jag började ställa mig själv frågan om jag borde vara någon helt annanstans och göra något helt annat? Så jag har bestämt mig för att byta väg, välja om, ihopp om att jag den här gången får till det. Så att det blir helt perfekt. Felfritt. Och så att den där borttappade drömmen kommer tillrätta.

Det är något hos honom som alltid kommer få min mage att vända sig utochin. Det bara är så. Men då jag inte ser honom, eller hör hans namn på länge glömmer jag sakta men säkert bort den där känslan hans ljusbruna blick framkallar hos mig. Ända tills dagen kommer då han dyker upp igen, och bara river upp allt. Dem dagarna är dem värsta, och dem bästa. Sen glömmer jag bort honom igen. Det bara är så.

Livet tvingar oss dagligen att göra val. Omedvetna, medvetna. Vi gör dem hela tiden. Vi väljer. Eller väljer bort. Och hela tiden får våra val konsekvenser. Hela tiden leder våra val oss till den väg vi vandrar i livet. Våra val definierar oss. Det är något bitterjljuvt med den vetskapen. Att faktiskat ha chansen att välja och välja bort, men också risken att välja fel. Men även de felval vi gör, även det ynka lilla snedsteg som vi inte tror märks, det definierar oss.
Men så finns det utvägar. Ibland ger livet en ny chans. Ibland får man möjligheten att göra det orätta rätt. Ibland. Inte ofta. Någonstans innifrån mig skriker en röst, som säger att jag är förmodligen är den dummastejäveln på jorden om jag inte tar den här chansen. Och förmodligen har den rätt. Men jag kommer sakna så himla mycket att det gör lite ont.

Det är för mycket skola nu. För många prov. För mycket ångest. Det trängs för många känslor i min kropp, För många tankar i mitt huvud. Men det är maj, snart sommar snart lov. Och det är allt jag tänker bry mig om

Fundera över skolbyten och betygshets. Pojkar och förbjudna känslor. Förvirring och felval. Vara i egna tankar, ta fel tåg och upptäcka att man plötsligt är mitt ute i täby kyrkby istället för hemma. Men ibland är det precis vad som behövs.

Jag är arg på mig själv. För att jag aldrig lyckas banka ur den där förvrängda bilden jag har av dig i huvudet. Det är så lätt att falla tillbaka på den, och jag gör det alldeles för ofta. Det känns både hemskt och skönt att erkänna att du aldrig  var så där bra. Men jag hatar mig själv för att jag aldrig kan vara arg på dig för det. På något sätt vinner du alltid. Jag hatar det.

Ibland kommer man till en punkt i livet då man frågar sig själv vad fan det är man egentligen håller på med. Man ifrågasätter omgivningen och man undrar hur man egentligen tänkte. Man börjar fråga sig själv vart man vill komma, och hur i satan man hade tänkt att ta sig dit, vad man kan ge upp på vägen och vad som under alla omständigheter inte får  gå förlorat.

Ibland tror man att man har koll på läget, att man vet vad man pratar om. Man säger att man inte är kär och att det bara är en oskyldig träff hemma hos honom. Man tror man vet. Men egentligen har man ingen aning om vad man känner, eller vad man håller på med. Det enda man vet är att det kändes så oerhört bra att ligga sådär nära att man kunde höra hans andetag. Och att det bara kändes fel att ta den där blå bussen hem. Det enda man vet är att det skälvde i en den där kvällen. Det enda man vet är att man inte alls vet vad man pratar om. Och det gör allt så mycket mer komplicerat.