Bravader


I lördags; vänner, vin och en generellt sätt en natt jag lär komma ihåg. Jag har så fina vänner. Och imorgon är det julafton också.

Tionde agusti tvåtusentio.

"Lappland är helt overkligt vackert. Från mitt sovrums fönster ser jag glasklartvatten - som likt speglar reflekterar himlen - och berg som tornar upp sig i norr och nästan snuddar vid himlen.
Här är allt tyst, stilla. här känns allting så oviktigt och långt borta. här spelar ingenting någon roll. här dömer inte naturen någon för att vara hopplöst kär. här bara är man. och det känns underbart.
Ibland känns det som om tiden står still här. Det är lustigt det där med tiden. Hur den kan gå så fort men förändra så lite. Visst kan tiden ge en rynnkor och grått hår, men den kan också bevara sådant som en känsla- kärlek - som om de vore ny. Och ibland går den alldeles för fort och förändrar alldeles för mycket. Ibland går den så innerligt långsamt att varje sekund känns som en evighet. men oftast spelar tiden, hur lång den än är, ingen roll. Utan det är vad man gör med den, eller vad den gör med dig som är viktigast. Jag blev kär på arton dagar, och två år senare känns det precis likadant - lika hemskt och lika ljuvligt på samma gång.
Här är tiden ingenting. Här spelar den ingen roll och här förändrar den ingenting. Här står den stilla."

Jag blev så glad när jag läste det här igen. Jag minns verkligen dem där känslorna jag hade i kroppen då. Jag var så jävla kär.

Varje gång du möter min blick.

Kent är mitt nya beroende. Jag som hatade dem förrut. men man är inte sämre än att man kan ändra sig. Nu är det deras senaste skiva som snurrar i cd-spelaren, oftast i tid till frukosten. Det är skönt att börja dagen med Kent.
Kent – Varje gång du möter min blick

Den nakna sanningen

"Ibland måste man vara förälder till sin egen förälder". Sa min mamma och såg in i min tår fyllda blick. "Men jag klarar inte av det sa jag". Och i mitt huvud ekade hans röst. "Det är ditt fel" sa den om och om igen. Mitt fel. Mina ögon rann över. Mest för att jag var så arg, det fanns liksom ingen annanstans för allt att ta vägen, men också för att jag var så besviken. Jag kände mig så liten i min stora säng. Och någonstans där somnade  jag mot min blöta kudde, mitt i alla tårar. Min pappa vill inte träffa mig i jul.

Viktor Rydbergs luciatåg


Lucia. Jag fick faktiskt lite gåshud själv, fastän jag stod där och sjöng.

Dagar


Är det bara jag som ibland känner att allt bara går runt? Att varje dag känns lika dan som den innan och varje vecka alltid tycks rinna iväg så fort? Att helgen snarare känns som en dag än två? Att dagarna blivit till veckor som i sin tur blivit till månader som bara har runnit iväg så snabbt att jag knappt hunnit tänka efter? Snart har min första termin i gymnasiet gått mot sitt slut, snart är det jul. Tiden har gått så fort att jag nästan blir rädd.

RSS 2.0