.

"Lappland är helt overkligt vackert. Från mitt sovrums fönster ser jag glasklartvatten - som likt speglar reflekterar himlen - och berg som tornar upp sig i norr och nästan snuddar vid himlen.
Här är allt tyst, stilla. här känns allting så oviktigt och långt borta. här spelar ingenting någon roll. här dömer inte naturen någon för att vara hopplöst kär. här bara är man. och det känns underbart.
Ibland känns det som om tiden står still här. Det är lustigt det där med tiden. Hur den kan gå så fort men förändra så lite. Visst kan tiden ge en rynnkor och grått hår, men den kan också bevara sådant som en känsla- kärlek - som om de vore ny. Och ibland går den alldeles för fort och förändrar alldeles för mycket. Ibland går den så innerligt långsamt att varje sekund känns som en evighet. men oftast spelar tiden, hur lång den än är, ingen roll. Utan det är vad man gör med den, eller vad den gör med dig som är viktigast. Jag blev kär på arton dagar, och två år senare känns det precis likadant - lika hemskt och lika ljuvligt på samma gång.
Här är tiden ingenting. Här spelar den ingen roll och här förändrar den ingenting. Här står den stilla."

Jag blev så glad när jag läste det här igen. Jag minns verkligen dem där känslorna jag hade i kroppen då. Jag var så jävla kär.