Orealistisk kärlek.

Kärlek för första gången. En sådan där hjärtekrossande och orealistisk kärlek. Aldrig har jag känt så förrut. Aldrig så starkt, aldrig så länge. Och aldrig har jag lyckats släppa dig, aldrig helt. Det har funnits dagar då hjärtat har värkt så mycket att jag helst bara viljat slita ut det - för att jag saknat dig. Och det gör jag fortfarande. Jag vet att jag borde gå vidare, jag får höra det jämt. Men jag har väl inte gett upp oss än. Har du?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0