.

Jag är arg på mig själv. För att jag aldrig lyckas banka ur den där förvrängda bilden jag har av dig i huvudet. Det är så lätt att falla tillbaka på den, och jag gör det alldeles för ofta. Det känns både hemskt och skönt att erkänna att du aldrig  var så där bra. Men jag hatar mig själv för att jag aldrig kan vara arg på dig för det. På något sätt vinner du alltid. Jag hatar det.

Ibland kommer man till en punkt i livet då man frågar sig själv vad fan det är man egentligen håller på med. Man ifrågasätter omgivningen och man undrar hur man egentligen tänkte. Man börjar fråga sig själv vart man vill komma, och hur i satan man hade tänkt att ta sig dit, vad man kan ge upp på vägen och vad som under alla omständigheter inte får  gå förlorat.

Ibland tror man att man har koll på läget, att man vet vad man pratar om. Man säger att man inte är kär och att det bara är en oskyldig träff hemma hos honom. Man tror man vet. Men egentligen har man ingen aning om vad man känner, eller vad man håller på med. Det enda man vet är att det kändes så oerhört bra att ligga sådär nära att man kunde höra hans andetag. Och att det bara kändes fel att ta den där blå bussen hem. Det enda man vet är att det skälvde i en den där kvällen. Det enda man vet är att man inte alls vet vad man pratar om. Och det gör allt så mycket mer komplicerat.

Åh, vad jag önskar att skolan inte tog all tid och ork. Jag vill kunna göra så mycket. Leva så mycket. Inte bry mig om prioriteringar eller framförhållning. Sånt där som går runt i mitt huvud alldeles för mycket just nu.

Det var ingen livsförändrande romans, inte ens en riktig relation. Och jag är över dig nu. Men ibland kan jag ändå inte undvika att var lite arg för att vi inte var sånna som i slutet fick varann.

Jag vandrade hem under en mulen himmel och med en skoltung väska. Två flickor i min ålder svängde in framför mig på vägen. Båda hade håret uppsatt i en hästsvans och såg ut att vara på väg mot spring spåren i skogen. Den ena var brunett och den andra blondin. Det gjorde ont i hjärtat när jag insåg att dem var precis som vi hade varit; på väg ut för att springa och prata om en massa om saker som inte skulle komma att spela någon roll, och om drömmar som aldrig skulle komma att slå in. Om killar, fester, om livet. Så unga och så naiva. Precis som vi hade varit. Hjärtat värkte.

Jag drömde om om honom igår natt. Om svek. Jag har aldrig känt mig så ensam som när jag vaknade ur den drömmen. Jag begravde huvudet i kudden. Allting hade rörts om igen. Det är typiskt dig. Att dyka upp sådär i drömmar, eller på min balkong. Typiskt dig att ha så lätt för att dyka upp och sedan försvinna. Typiskt mig att aldrig riktigt komma över det.