.

Jag tro att jag någonstans hade förträngt dig, oss och hela vår historia. Mest för att det var enklast så. Men så kom den där konstiga natten för en vecka sedan. Då satt vi plötsligt bredvid varandra på min balkong och klockan var alldeles för mycket och egentligen var det alldeles för kallt också. Men jag satt där med dig och dem andra och spelade spel. Jag satt där och frös och vi två delade på en cigg när det plötsligt kom en fråga på spelet om vem som hade varit din största kärlek. Såklart. Mitt hjärta började dunka ännu lite hårdare, nästan sådär så att jag var rädd att någon skulle se det genom tröjan. Jag kunde bara tänka på oss, på dig och mig och på hela vår historia som jag så lydigt förträngt. Men du nämnde inte mitt namn, antydde det inte ens, du bara babblade på om någon Joyce och någon Sara och där satt jag i mina rosa mjukisbyxor och ansträngde mig till tusen för att får fram ett leende. För att inte se besviken ut. För det var nog precis vad jag kände; besvikelse. Som om det hkälpte. Dem visste ju redan om oss, och jag kännde mig helt genomskinlig. Oavsett om jag hade varit din största kärlek vet jag att du inte hade sagt det högt där inför alla andra, men ändå. Plötsligt kände jag mig så vansinnigt dum där jag satt bredvid dig på stolen som du hade tagit fram åt mig. Plötsligt mindes jag. Allting mindes jag. En liten bit av mig saknar nog dig fortfarande. Men jag låtsas att den inte finns.