.

Jag hatar att vara den som alltid väntar. Vara den som tar med sig mobilen vart den än går i  den egentligen ganska lilla lägnheten, bara ifall han skulle hör av sig. Vara den som svarar i telefonen fast än klockan på nattygsbordet visar alldeles för mycket, och han knappt kommer minnas samtalet dagen efter. Hatar att vara den som ler så fort ett meddelande från honom dyker upp på mobilskärmen. Jag hatar att var den som tänker för mycket. Han gör allting rätt och jag hatar att jag inte kan tillåta mig själv att känna dem där känslorna igen, bara för att jag vet att dem kommer förstöra. Jag hatar att vara den personen.