Flickan på bilden.
Jag tror att det började med dem individuella valen i skolan. Plötsligt blev jag tvungen att räkna på meritpoäng och tänka på vilken utbildning jag vill gå efter gymnasiet. Jag blev tvungen att tänka på framtiden. Sedan har det gått en vecka på Gran Canaria och alldeles för mycket ledig tid till att tänka. Hela det här vad-vill-jag-göra-och-vad-ska-jag-bli-i-framtiden gör mig stressad. Jag trodde att jag hade en plan och att jag visste exakt vad jag ville göra -skriva- men hur jag ska komma dit, eller vad jag ska göra tills dess har jag ingen aning om. Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag hur lite jag egentligen funderat på det här med framtiden. Jag kan liksom inte längre stöta bort tankarna och säga "äsh, det är lång tid kvar" till mig själv.
Jag känner mig omotiverad till nästan allt. Specielt skolan. Så fort jag klarat av en jobbig matte läxa så kommer nästa och den förra blev plötsligt helt obetydlig. Allting liksom bara går runt. Ska det vara så? Jag känner inte någon tillfredställelse av livet över huvudtaget just nu. Jag är inte deprimerad eller har självmordstankar, verkligen inte. Men har du någon gång haft känslan att du går och går men aldrig kommer någon vart? Att det ända du gjort i livet är att vänta på att något ska hända? Det var inte förän orden kommit från mina egna läppar idag på ett fik mittemot Karolina som jag insåg själv att det är precis så jag känner.
Jag är helt vilsen, hur fan gick det till?
Kommentarer
Postat av: Anonym
Jag tänkte bara säga att du är underbart duktig på att skriva! Du har riktig talang! Jag klickade runt och ramlade plötsligt in på din blogg. Blev häpen. Läste inlägg efter inlägg. Allt var så fint skrivet. Du kan liksom sätta ord på känslor. SUPEEERBRAAA
Trackback
