Jag kanske är dum som faller.
Jag tänker för mycket. Patetiskt. Absurt. Men sant. Jag vet inte hur du gör. Vad du tänker eller vad du egentligen vill. Jag vet inte vad som händer, eller vad vi egentligen håller på med. Jag vet ingenting. Förrutom att jag inte kan sluta tänka på dig. Patetiskt. Absurt. Men sant.
Rädd för att skita till allt.
Det har gått fyra år. Försökt glömma, trott att jag faktiskt gjort det, fallit tillbaka. Om och om igen. Jag har fyllt tusentals blanka sidor med ord och tankar, känt igen mig i Melissa Horns låtar. Haft kolsyra i varenda ven. Saknat, varit arg. Varit förvirrad. Varit glad. Fyra år. Och jag har i princip gjort alla fel. Ändå har du svarat, ändå har du hört av dig. Fyra år. Och jag är så rädd att skita till allt nu.
Fyra år.
Vi är inte samma personer. Åren har gått. Vi har vuxit. Ändå var det så mycket som kändes det samma när vi sågs. Samma guldbruna blick. Samma gropar i kinderna när du ler. Samma kolsyra i magen. och samma sätt att ställa allt på sin spets igen.
Att le när det regnar.
Igår cyklade jag hem under ett spöregn. Klockan var sent, himmlen svart och inte en människa var ute. Regnet studsade mot asfalten och trängde igenom varende lager tyg jag hade på kroppen. Mascaran rann och håret klistrade sig mot kinderna. Jag kunde svurit, kunde tyckt att livet var hemskt och orättvist. Jag kunde. Men jag gjorde inte det. Jag fortsatta bara cykla, och jag log. INte tänkte jag på att det regnar, att det blåser, att cykeln gnisslar och är alldeles för gammal. Jag tänkte bara på dig, och jag log.
