.

Igår cyklade jag hem under ett spöregn. Klockan var sent, himmlen svart och inte en människa var ute. Regnet studsade mot asfalten och trängde igenom varende lager tyg jag hade på kroppen. Mascaran rann och håret klistrade sig mot kinderna. Jag kunde svurit, kunde tyckt att livet var hemskt och orättvist. Jag kunde. Men jag gjorde inte det. Jag fortsatta bara cykla, och jag log. INte tänkte jag på att det regnar, att det blåser, att cykeln gnisslar och är alldeles för gammal. Jag tänkte bara på dig, och jag log.