.

Min vän älskar att se kärlek på tunnelbanan, människor som håller varandra i handen längst stockholms gator eller kysser varandra på busshållsplatsen. Hon älskar par, hon älskar hur kärleken speglas i dem där ansiktena. Jag brukade känna exakt samma sak. Inte längre. Nu hatar jag att se par, sitta ihopslingrade på tåget, le alldelses för mycket och se alldeles för kära och lyckliga ut. Jag vänder mig åt andra hållet och höjer musiken på min ipod istället. Jag hatar att se sådan där lycklig kärlek bara för att jag har en tendens att alltid börja tänka på mig själv då, tänka på mig och kärlek. Och det vill jag helst undvika...

Vår fyller min vardag. Likaså samma gamla väg till skolan, Melissa Horn i öronen, skol tung väska, ett par Ray-ban på sne, tusen tankar och ett par röda doctor martens. Jag tänker mycket på framtiden, nutiden och alldeles för mycket på någon jag inte borde tänka på alls.

Jag hatar att vara den som alltid väntar. Vara den som tar med sig mobilen vart den än går i  den egentligen ganska lilla lägnheten, bara ifall han skulle hör av sig. Vara den som svarar i telefonen fast än klockan på nattygsbordet visar alldeles för mycket, och han knappt kommer minnas samtalet dagen efter. Hatar att vara den som ler så fort ett meddelande från honom dyker upp på mobilskärmen. Jag hatar att var den som tänker för mycket. Han gör allting rätt och jag hatar att jag inte kan tillåta mig själv att känna dem där känslorna igen, bara för att jag vet att dem kommer förstöra. Jag hatar att vara den personen.

Det svåra med att minnen är att lära sig att glömma dem. Det svåra är att inse att det bara är minnen, något som förlänge sedan inträffade och inget mer. Det svåra är när dem fortfarande känns som igår. Det svåra med minnen är att låta dem var just minnen, och ingenting mer.

Jag tro att jag någonstans hade förträngt dig, oss och hela vår historia. Mest för att det var enklast så. Men så kom den där konstiga natten för en vecka sedan. Då satt vi plötsligt bredvid varandra på min balkong och klockan var alldeles för mycket och egentligen var det alldeles för kallt också. Men jag satt där med dig och dem andra och spelade spel. Jag satt där och frös och vi två delade på en cigg när det plötsligt kom en fråga på spelet om vem som hade varit din största kärlek. Såklart. Mitt hjärta började dunka ännu lite hårdare, nästan sådär så att jag var rädd att någon skulle se det genom tröjan. Jag kunde bara tänka på oss, på dig och mig och på hela vår historia som jag så lydigt förträngt. Men du nämnde inte mitt namn, antydde det inte ens, du bara babblade på om någon Joyce och någon Sara och där satt jag i mina rosa mjukisbyxor och ansträngde mig till tusen för att får fram ett leende. För att inte se besviken ut. För det var nog precis vad jag kände; besvikelse. Som om det hkälpte. Dem visste ju redan om oss, och jag kännde mig helt genomskinlig. Oavsett om jag hade varit din största kärlek vet jag att du inte hade sagt det högt där inför alla andra, men ändå. Plötsligt kände jag mig så vansinnigt dum där jag satt bredvid dig på stolen som du hade tagit fram åt mig. Plötsligt mindes jag. Allting mindes jag. En liten bit av mig saknar nog dig fortfarande. Men jag låtsas att den inte finns.

Det fina med livet är att få gråta i sin mammas famn. Och var fem år igen. För att ibland är det okej. Det fina med livet är när hon viskar i mitt öra att hon tycker jag är världsbäst, oavsett vad. Att hon älskar mig. Då gör det inte lika mycket att man måste skriva historia presentation om amerikanska revolutionen. Mammor är allt bra dom.

Det fina med livet är när man har tid att göra ingenting. "Det är bra att göra ingenting ibland" minns jag att min dagis lärare alltid sa när jag kom och klagade på att det inte fanns något att göra ute, att gungorna var upptagna och sandlådan tråkig. Jag minns att jag mest tyckte hon var knäpp. Men idag finner jag det väldigt klokt. Att ligga på rygg och stirra upp i taket, att sitta vid köksbordet med en kopp kaffe och se ut över vår lilla innergård, se människor komma och gå, med matkassar och dagisbarn, den där stunden på tåget på vägen hem, då man inte behöver prata med någon, utan bara stirra ut genom fönstret och se landskapet försvinna förbi. Det kan jag tycka är det bästa som finns ibland. Då slipper jag tänka. Då uppskattar jag livet, precis som det är.

Efter mitt tandläkarbesök igår har jag stannat hemma. Alla som har haft tandställning förstår nog varför. Jag har äntligen packat upp resväskan sedan Gran Canaria, hämtat mina beställda Rayban och städat rummet. Sådant där som man annars aldrig får gjort. Förrutom det har jag druckit kaffe, legat på rygg på golvet och stirrat upp i taket, funderat över livet och njutit av att bara vara. Sådant där som man aldrig hinner med annars. Och så har solen skinit och jag har trampat i snön som håller på att smälta, luktat på luften. Det luktar vår.