.

Åh, vad jag önskar att skolan inte tog all tid och ork. Jag vill kunna göra så mycket. Leva så mycket. Inte bry mig om prioriteringar eller framförhållning. Sånt där som går runt i mitt huvud alldeles för mycket just nu.

Det var ingen livsförändrande romans, inte ens en riktig relation. Och jag är över dig nu. Men ibland kan jag ändå inte undvika att var lite arg för att vi inte var sånna som i slutet fick varann.

Jag vandrade hem under en mulen himmel och med en skoltung väska. Två flickor i min ålder svängde in framför mig på vägen. Båda hade håret uppsatt i en hästsvans och såg ut att vara på väg mot spring spåren i skogen. Den ena var brunett och den andra blondin. Det gjorde ont i hjärtat när jag insåg att dem var precis som vi hade varit; på väg ut för att springa och prata om en massa om saker som inte skulle komma att spela någon roll, och om drömmar som aldrig skulle komma att slå in. Om killar, fester, om livet. Så unga och så naiva. Precis som vi hade varit. Hjärtat värkte.

Jag drömde om om honom igår natt. Om svek. Jag har aldrig känt mig så ensam som när jag vaknade ur den drömmen. Jag begravde huvudet i kudden. Allting hade rörts om igen. Det är typiskt dig. Att dyka upp sådär i drömmar, eller på min balkong. Typiskt dig att ha så lätt för att dyka upp och sedan försvinna. Typiskt mig att aldrig riktigt komma över det.

Min vän älskar att se kärlek på tunnelbanan, människor som håller varandra i handen längst stockholms gator eller kysser varandra på busshållsplatsen. Hon älskar par, hon älskar hur kärleken speglas i dem där ansiktena. Jag brukade känna exakt samma sak. Inte längre. Nu hatar jag att se par, sitta ihopslingrade på tåget, le alldelses för mycket och se alldeles för kära och lyckliga ut. Jag vänder mig åt andra hållet och höjer musiken på min ipod istället. Jag hatar att se sådan där lycklig kärlek bara för att jag har en tendens att alltid börja tänka på mig själv då, tänka på mig och kärlek. Och det vill jag helst undvika...

Vår fyller min vardag. Likaså samma gamla väg till skolan, Melissa Horn i öronen, skol tung väska, ett par Ray-ban på sne, tusen tankar och ett par röda doctor martens. Jag tänker mycket på framtiden, nutiden och alldeles för mycket på någon jag inte borde tänka på alls.

Jag hatar att vara den som alltid väntar. Vara den som tar med sig mobilen vart den än går i  den egentligen ganska lilla lägnheten, bara ifall han skulle hör av sig. Vara den som svarar i telefonen fast än klockan på nattygsbordet visar alldeles för mycket, och han knappt kommer minnas samtalet dagen efter. Hatar att vara den som ler så fort ett meddelande från honom dyker upp på mobilskärmen. Jag hatar att var den som tänker för mycket. Han gör allting rätt och jag hatar att jag inte kan tillåta mig själv att känna dem där känslorna igen, bara för att jag vet att dem kommer förstöra. Jag hatar att vara den personen.

Det svåra med att minnen är att lära sig att glömma dem. Det svåra är att inse att det bara är minnen, något som förlänge sedan inträffade och inget mer. Det svåra är när dem fortfarande känns som igår. Det svåra med minnen är att låta dem var just minnen, och ingenting mer.

Jag tro att jag någonstans hade förträngt dig, oss och hela vår historia. Mest för att det var enklast så. Men så kom den där konstiga natten för en vecka sedan. Då satt vi plötsligt bredvid varandra på min balkong och klockan var alldeles för mycket och egentligen var det alldeles för kallt också. Men jag satt där med dig och dem andra och spelade spel. Jag satt där och frös och vi två delade på en cigg när det plötsligt kom en fråga på spelet om vem som hade varit din största kärlek. Såklart. Mitt hjärta började dunka ännu lite hårdare, nästan sådär så att jag var rädd att någon skulle se det genom tröjan. Jag kunde bara tänka på oss, på dig och mig och på hela vår historia som jag så lydigt förträngt. Men du nämnde inte mitt namn, antydde det inte ens, du bara babblade på om någon Joyce och någon Sara och där satt jag i mina rosa mjukisbyxor och ansträngde mig till tusen för att får fram ett leende. För att inte se besviken ut. För det var nog precis vad jag kände; besvikelse. Som om det hkälpte. Dem visste ju redan om oss, och jag kännde mig helt genomskinlig. Oavsett om jag hade varit din största kärlek vet jag att du inte hade sagt det högt där inför alla andra, men ändå. Plötsligt kände jag mig så vansinnigt dum där jag satt bredvid dig på stolen som du hade tagit fram åt mig. Plötsligt mindes jag. Allting mindes jag. En liten bit av mig saknar nog dig fortfarande. Men jag låtsas att den inte finns.

Det fina med livet är att få gråta i sin mammas famn. Och var fem år igen. För att ibland är det okej. Det fina med livet är när hon viskar i mitt öra att hon tycker jag är världsbäst, oavsett vad. Att hon älskar mig. Då gör det inte lika mycket att man måste skriva historia presentation om amerikanska revolutionen. Mammor är allt bra dom.

Det fina med livet är när man har tid att göra ingenting. "Det är bra att göra ingenting ibland" minns jag att min dagis lärare alltid sa när jag kom och klagade på att det inte fanns något att göra ute, att gungorna var upptagna och sandlådan tråkig. Jag minns att jag mest tyckte hon var knäpp. Men idag finner jag det väldigt klokt. Att ligga på rygg och stirra upp i taket, att sitta vid köksbordet med en kopp kaffe och se ut över vår lilla innergård, se människor komma och gå, med matkassar och dagisbarn, den där stunden på tåget på vägen hem, då man inte behöver prata med någon, utan bara stirra ut genom fönstret och se landskapet försvinna förbi. Det kan jag tycka är det bästa som finns ibland. Då slipper jag tänka. Då uppskattar jag livet, precis som det är.

"Man ska aldrig sluta hoppas, drömma och önska ty då kan man mista kärlekens sanna grönska." Jag älskar dig min vän.

Jag lovade mig själv en gång att jag aldrig mer skulle hoppas, så att jag aldrig mer skulle blir besviken. Men sen du kom in i bilden har jag insett att det inte håller i längden. Du är alldeles för intressent. Och jag är alledeles för dålig på att hålla sånt jag lovar.

Jag har bestämt mig för att inte klippa av håret och för att skriva är det jag vill göra i livet. Jag har också bestämt mig för att läsa mer böcker. Till sist har jag bestämt mig för att jag bara älskar den här låten Blind Pilot – 3 Rounds And A. Sound

Jag blev inte pussad på alla hjärtans dag eller fick ett hjärtformat kort från någon som i smyg tycker om mig. Jag fick ingen ros eller stor blombukett levererad på bud från en hemlig beundrare och ingen gick ner på knä och erbjöd mig en diamant ring. Nej, jag struntade i matte läxan och såg på en film jag redan sett, stannade uppe alledles för sent och glömde borsta tänderna. Men det gjorde faktiskt ingenting. Jag hade det alldeles underbart ändå. 
Jag tror inte på sådant där längre. Kanske var det någon, vars namn började på M, som ändrade det. Kanske inte.
Jag är inte kär i någon, jag väntar inte på någon som ska sätta min värld i brand och ge mig fjärilar i magen. Inte längre. Jag fortsätter sätt upp fina bilder på min vägg, gör spanska läxan i tid och försöker skaffa magrutor.
Mitt liv är väldigt fint ändå.

I lördags; vänner, vin och en generellt sätt en natt jag lär komma ihåg. Jag har så fina vänner. Och imorgon är det julafton också.

"Lappland är helt overkligt vackert. Från mitt sovrums fönster ser jag glasklartvatten - som likt speglar reflekterar himlen - och berg som tornar upp sig i norr och nästan snuddar vid himlen.
Här är allt tyst, stilla. här känns allting så oviktigt och långt borta. här spelar ingenting någon roll. här dömer inte naturen någon för att vara hopplöst kär. här bara är man. och det känns underbart.
Ibland känns det som om tiden står still här. Det är lustigt det där med tiden. Hur den kan gå så fort men förändra så lite. Visst kan tiden ge en rynnkor och grått hår, men den kan också bevara sådant som en känsla- kärlek - som om de vore ny. Och ibland går den alldeles för fort och förändrar alldeles för mycket. Ibland går den så innerligt långsamt att varje sekund känns som en evighet. men oftast spelar tiden, hur lång den än är, ingen roll. Utan det är vad man gör med den, eller vad den gör med dig som är viktigast. Jag blev kär på arton dagar, och två år senare känns det precis likadant - lika hemskt och lika ljuvligt på samma gång.
Här är tiden ingenting. Här spelar den ingen roll och här förändrar den ingenting. Här står den stilla."

Jag blev så glad när jag läste det här igen. Jag minns verkligen dem där känslorna jag hade i kroppen då. Jag var så jävla kär.