Han hinner alltid ikapp mina tankar.

Tänk om vi träffades igen. Tots att det är större sannolikhet att vi aldrig mer kommer se varandra, kan jag inte låta bli att tänka tanken. För tänk OM vi träffades igen. Det finns så mycket jag skulle vilja säga, som jag aldrig fick sagt, så mycket som jag skulle vilja göra som jag aldrig fick gjort. Jag vet att jag inte borde hoppas, borde vara realistisk och undvika att bli besviken. Men jag kan inte låta bli. För tänk OM vi faktskt träffas igen. I sommar, i Lagos och får allt det där vi aldrig riktigt fick; varandra.

Jag går inte runt och väntar

Jag går inte runt och väntar. Och jag förväntar mig inte att han ska vänta på mig. Vi lever i olika världar, på olika världsdelar, i olika tidszoner och i helt olika klimat. Jag föräntar mig inte att han ska tänka på mig, sakna mig eller överhuvudtaget önska att få se mig igen.  Men hans ansikte tycks förfölja mina tankar och det är något bitterljuvt med det.Jag förväntar mig inte att vi ska återse varandra  i det paradis som vi för sex månader träffades i. Men jag kan inte låta bli att hoppas. Jag går inte runt och väntar. Men jag kan bara inte sluta tänka på honom.

Dec. 21, 2012

Bort. Bort från skola och snö. Till andra sidan jorden. Till värme och isblå ögon. Till solblekt hår och slitna vans. Till allt jag saknar. Så himla mycket.


Det är inte logiskt.

Det är inte logiskt. Jag borde ha glömt, gått vidare, för länge sedan. Det har gått så lång tid. Det är så länge sedan. Men det spelar ingen roll. Jag har sparkat löv, pulsat snö och gått barfota på sol varm asfalt. Jag har inte glömt dig. Nu är det sommar. Igen. Och jag tänker inte ge upp halvvägs den här gången. Jag tänker gå hela vägen. För det är inte logiskt. Det har det aldrig varit.


Rubbar balansen


Försöker att hitta balansen. Hålla huvudet kallt.  Försöker att inte tänka så mycket. På allt. På dig. Men du rör om. Vår blir sommar, skola blir ledighet och plötsligt finns det alldeles för mycket tid att tänka. På det förflutna, på framtiden. På dig. Jag vet inte hur du gör. Du bara är. Ändå ställer du allt på sin spets. Rubbar balansen.

Jag kanske är dum som faller.

Jag tänker för mycket. Patetiskt. Absurt. Men sant. Jag vet inte hur du gör. Vad du tänker eller vad du egentligen vill. Jag vet inte vad som händer, eller vad vi egentligen håller på med. Jag vet ingenting. Förrutom att jag inte kan sluta tänka på dig. Patetiskt. Absurt. Men sant.

Rädd för att skita till allt.

Det har gått fyra år. Försökt glömma, trott att jag faktiskt gjort det, fallit tillbaka. Om och om igen. Jag har fyllt tusentals blanka sidor med ord och tankar, känt igen mig i Melissa Horns låtar. Haft kolsyra i varenda ven. Saknat, varit arg. Varit förvirrad. Varit glad. Fyra år. Och jag har i princip gjort alla fel. Ändå har du svarat, ändå har du hört av dig. Fyra år. Och jag är så rädd att skita till allt nu.

Fyra år.

Vi är inte samma personer. Åren har gått. Vi har vuxit. Ändå var det så mycket som kändes det samma när vi sågs. Samma guldbruna blick. Samma gropar i kinderna när du ler. Samma kolsyra i magen. och samma sätt att ställa allt på sin spets igen.

Att le när det regnar.

Igår cyklade jag hem under ett spöregn. Klockan var sent, himmlen svart och inte en människa var ute. Regnet studsade mot asfalten och trängde igenom varende lager tyg jag hade på kroppen. Mascaran rann och håret klistrade sig mot kinderna. Jag kunde svurit, kunde tyckt att livet var hemskt och orättvist. Jag kunde. Men jag gjorde inte det. Jag fortsatta bara cykla, och jag log. INte tänkte jag på att det regnar, att det blåser, att cykeln gnisslar och är alldeles för gammal. Jag tänkte bara på dig, och jag log.

Januari 2012

2012. Tanken på honom rubbar inte längre min koncentration, vänder inte min värld uppochner och får inte mitt hjärta att slå ett extra slag. Att höra hans namn får inte längre världen att stanna. Att höra musik och se bilder får mig inte längre att minnas. För fyra månader sedan trodde jag att jag aldrig skulle glömma, och det har jag inte heller gjort. Men jag har gått vidare och lämnat alla dem där känslorna och all den där förrvirringen någonstans i 2011.

Om du glömde mig


Jag är arg på dig för att du fortfarande hör av dig, frågar hur jag har det och hur jag mår. Men ännu argare är jag på mig själv som fortfarande blir lika glad varje gång. Och även om jag inte saknar dig, så känns det som att världen skulle rasa om du glömde mig.



fyra månader

Sommaren sprang iväg. Hösten försvann. Vintern kom. Jag bytte skola, hårgärg och mobilnummer. Köpte nya jeans och skor. Jag började ta bussen, istället för tåget. Lyssnade på ny musik och gick på nya fester med nya människor.  Och någonstans mitt ibland allt nytt, glömde jag bort att skriva. Det som jag älskar så mycket. Men nu har jag hittat tilbaka.

Jag behöver dig, kom hit och rör om.

Jag tänker inte ljuga. Jag tänker inte säga att jag inte bryr mig, eller att jag inte tänker på dig längre. För att jag bryr mig. Och jag tänker på dig. Det bara är så. Hur mycket jag än kan intala mig själv att jag är över dig helt och hållet, så vet jag innerst inne att det inte är sant. Så jag tänker inte ljuga. Jag byr mig. Alldeles för mycket. Och jag tänker på dig. Alldeles för ofta.

Jag har glömt dig en vacker dag.

Ännu en sommar har passerat, förmodligen den bästa, ännu ett år har gått, ännu en höst väntar, ännu en vinter och en vår. Och det ända jag kan tänka på när jag sparkar löv på vägen hem från skolan och undrar varför jag inte tog den varma jackan just idag, är dig. Det enda jag kan tänka på är hur jag lovade mig själv vid exakt samma tid förra året att som träden skulle tappa sina löv, graderna sjunka och sommar skulle bli vinter, som skulle blir vår och jag skulle glömma dig. Allt jag kan tänka på är dig. Och att jag misslyckats totalt med det där löftet.

Som om det inte ens gått en dag

Ibland vill jag bara ge upp allt som håller mig tillbaka, och fall handlöst, utan kontroll. Ibland är det läskigt hur lite tiden kan förändra vissa saker. Ibland är det läskigt hur vissa saker kan locka så innerligt att göra, fast man vet att man inte borde. Ibland kan det kännas som om det inte ens gått en dag, när det i själva verket gått tre år.

RSS 2.0